Alois Podhajsky

Chef för Spanska ridskolan

Den jungianska analytikern Marie-Louise von Franz, analyserar, i sin bok "Arketypiska mönster" , en gammal kinesisk saga som heter "Den förskjutna prinsessan". Texten börjar så här:

Ämbetsexamen var oerhört viktig för en kinesisk man. Att få ämbetsexamen var en förutsättning för att få en plats i samhället. Det är inte bara kinesiska män som vill få en plats i samhället. Alla vill vi leva så bra som möjligt och ha så få motgångar som möjligt. Vi strävar efter balans och framgång samtidigt som vi ofta misslyckas med våra egna ämbetsexamina.

Liu I rider på sin häst och lämnar staden. Han möter snart tecken som tyder på att han kommer att uppleva något viktigt. Efter många strapatser, kamper och motgångar, blir Liu I hjälte. Det vill säga att han får prinsessan, halva kungariket och inte nog med det blir han dessutom odödlig.

Kanske hade Liu Is planering varit att få sin ämbetsexamen, få en bra anställning, gifta sig, skaffa barn och hus och så småningom bli äldre och dö. Det är inget fel med det, men han blev hjälte i stället även om han blev hjälte mot sin vilja.

Människorna drömmer om att bli hjältar och få njuta av framgångens frukter men ingen vill betala det pris som hjältedådet kräver: lidande. Oavsett om vi vill eller inte, misslyckas vi ofta. Vi blir hjältar och hjältinnor när vi tar oss igenom svårigheter och går vidare; kanske med mindre glädje men med mer kunskap om livet och om oss själva. Det tillhör livet att motvilligt bli hjältar och hjältinnor.

Den här artikeln handlar om ridning som en metafor för personlig utveckling.

Hästen som symbol finns i de flesta kulturerna och religionerna. Jag kommer här att använda det jungianska begreppet "arketyp", som ganska förenklat betyder en symbol som förekommer i olika kulturer och i olika tider.

Vissa arketyper börjar dala och så småningom faller de i glömska. "Dalande arketyper stimulerar inte längre människor", påpekar Marie-Louise von Franz.

Ett exempel på en dalande arketyp är prästen i vår sekulariserade värld. För några år sedan var prästen en inspirerande arketyp som stod för moral, fasthet, godhet och gudomlig rättvisa. De sista åren - inte minst med tanke på skandalerna inom den katolska kyrkan — har prästen som arketyp tappat sin kraft. Nya arketyper har skapats: bilen, datorn, mobiltelefonen, popstjärnorna, etc.

Hästen är däremot alltjämt en arketypisk symbol som behållit sin kraft genom tiderna, även om hästar i de industrialiserade länderna alltmer sällan används som trasportmedel.

Hästen är en dialektisk symbol som förenar polariteter. Den är både en livs- och dödssymbol och den förenar tanken och instinkt. I "Uppenbarelseboken" framträder fyra hästar som står för krig, död, hungersnöd och farsot. Inom schamanismen för hästen själen från den här världen till dödsriket. I keltisk kultur finner vi hästgudinnan Epona vars namn kommer från det keltiska ordet "Epos" som betyder häst.

För ett par år sedan, på äldre dar, bestämde jag mig för att lära mig att rida. Anledningarna till att jag vågade sätta mig upp på en häst var flera: bland annat en vilja att övervinna min rädsla. Troget kom jag i tid till mina ridlektioner och passade på att ta privatlektioner så ofta som möjligt.

Som oerfaren ryttare upplevde jag dialektiken mellan de starka polariteterna som hästen som symbol har. Jag kan konstatera att när jag sitter uppe på en häst upplever jag längtan efter den djuriska kraften samtidigt som jag kan drabbas av en paralyserande rädsla för den kraften.

Som psykoterapeut och själv som klient har jag konstaterat att en av individens största rädslor är att ramla av. Någonstans tror vi att ett fall är synonym för död och katastrof. Och så kan det bli ibland, men inte nödvändigtvis alltid.

Jag hade ridit i över ett år och lärt mig en del av ridtekniken: jag kunde nästan obehindrat få flera av ridskolehästarna att trava och att galopperar. Galoppen hade blivit ett passionerat inslag under lektionerna. Jag kunde behärska och styra hästens kraft: med andra ord hade jag en känsla som tangerade till övermod. Ju fortare hästen galopperade desto starkare blev mitt självförtroende. Jag hade blivit en man med stort M utan att egentligen ha någon teknisk täckning för mina bravader. Samtidigt var mitt övermod ett nödvändigt steg i min utveckling som ryttare på samma sätt som en tonårings narcissism är fundamental för att denne skall frigöra sig och bli vuxen.

Med min Hybris i den ena handen och ridspöet i den andra kom jag en torsdagskväll till ridskolan och blev glad när jag fick rida på stallets tuffaste sto. Den kvinnliga instruktören varnade mig för att stoet hade en stark galopp vilket fick mig att känna mig ännu ivrigare. Det som hände efteråt är lätt att räkna ut: hästen lydde mig och fattade full galopp. Jag tappade stigbyglarna och balansen och ramlade av. Liggande på marken såg jag hästen underifrån och jag insåg vad mäktig och stor hon var samtidigt som jag upplevde mig själv i min rätta litenhet och utsatthet. Stoet galopperade förbi mig och efter några steg stannade hon, vände på huvudet och tittade på mig undrande vart jag tagit vägen. Jag tror att hon tänkte: "Jag gjorde det du ville jag skulle göra. Kan vi inte fortsätta nu? Jag är en häst som gillar att galoppera."

Man behöver inte ramla av även om man har tappat stigbyglarna. Erfarna ryttare galopperar barbacka och de ramlar inte av. De har skapat inom sig själva en balans som grundas på en djup kommunikation med djuret. Erfarna ryttare är "ett med hästen" och följer med sin kropp dess kropp. Balansen kan inte förklaras: det är något som man utvecklar i den återkommande dansen med hästen: det handlar om att lyssna av, att uttrycka sig utan ord utan med kroppen och med hjärtat.

Psykologiska processer som sätts i gång, under en terapeutisk process eller i livets vardagliga "terapirum", kan ibland bli så mäktiga att individen behöver "ramla av" för att få bättre grepp om de nya krafter som aktiverats. En ny insikt eller kontakten med känslor -ilskan är ett bra exempel på det- som tidigare varit förbjudna för en individ, kan användas vårdlöst mot omgivningen. Det pris som individen betalar då kan bli högt när det gäller nära relationer: omnipotensen har tagit över och viktiga relationer kan skadas för gott. Ibland kan en person som går i terapi sammanblanda verkligheten i terapirummet med verkligheten utanför terapirummet. Då är det nödvändigt att individen "ramlar av" för att nyansera de nyvunna insikterna.

En god vän till mig, som är en erfaren ryttare och terapeut, frågade mig om jag var mindre rädd när jag red med hjälm och väst. Ja: det är jag. Under en terapeutisk process kan terapeuten fungera som ett skyddsnät som klienten behöver för ramla av utan att skada sig allvarligt.

Alla ryttare ramlar av och alla människor går genom kriser. Ridläraren berättar för eleven hur han skall göra för att inte ramla av: arbeta med balansen, styra med kroppen och bli ett med hästen. Samma ridlärare uppmuntrar den ryttare som ramlat av att omedelbart efter fallet, sätta sig upp på hästen igen.

Terapeuten hjälper klienten att upptäcka, möta och handskas med egna demoner och samtidigt uppmuntrar terapeuten klienten att ta risker för att livet består av risker, lidande, glädje och kraft. Efter fallet skall man sätta sig upp på hästen igen om man skall bemästra rädslan och växa.

Natten efter mitt första fall somnade jag med ont i baken och fick en stark dröm. I drömmen mötte jag tre kvinnogestalter: min moder, en fru och en älskarinna. Det som var centralt i drömmen var att min inre moder accepterat mitt förhållandet både till frun och till älskarinnan. Jag vaknade mitt i natten med blandade känslor. Dels kände jag mig glad över att min moder bejakade min sexualitet och mina aktiva val och dels kände jag mig sårbar. Jag hade ramlat av ett sto, jag hade inte lyssnat på det kvinnliga instruktören och i drömmen sökte jag fortfarande min moders bekräftelse!

Varje dröm skall analyseras i drömmarens vakna livs sammanhang. Efter en personlig kris hade jag, ett par år tidigare börjat rida. Jag hade lämnat krisen bakom mig och gått in i en livsperiod som präglades av framgångar på flera fronter. Jag galopperade över livets berg. Utan att märka det, hade jag gått in i en narcissitsisk fas i min tillvaro. Min dröm i maskopi med ett kraftfullt sto, hade givit mig nyckel till tre olika sidor av min anima: d.v.s. min inre kvinnliga sida. Min anima påminde mig av ödmjukhetens värde. Jag hade fått ett realistiskt perspektiv på mina begränsningar. Dessutom associerade jag animan i min dröm till skillnaden mellan att göra och (när)vara. En nybörjare ryttare har en tendens att göra olika saker med hästen i stället för att följa med och försöka bli "ett med hästen".

När Hybris krymper får individen en karta över den bro som oundvikligen leder till döden. Man får en gåva som berättar att existensen är förgänglig och att man har en skyldighet mot sig själv att leva ett så gott liv som möjligt inom sina begränsningar.

Viktiga drömmar kommer ofta när man går in i en ny fas i livet. När man har lämnat något bakom sig och när man är beredd att gå in i något nytt som man kan bemästra. Ett steg i individuationsprocessen.

Jag fortsätter att rida och tillsammans med en kollega som är ridinstruktör planerar jag att starta grupper med inslag av ridning som terapeutiskt redskap.

Efter mitt första fall har jag ramlat av ytterligare två gånger till, dock inte så dramatiskt som första gången. Jag har ramlat av när jag tränade balansövningar. Däremot märker jag att när jag känner att jag är på väg att tappa balansen, fokuserar jag min uppmärksamhet på min andning och jag försöker följa hästens naturliga rörelser med min kropp.

Som psykoterapeut har jag blivit mer lyhörd på mina klienters rädslor samtidigt som jag övertygande kan förmedla att en under en lyckad terapi skall klienten lära sig att bemästra "Konsten att ramla av". Det är det pris som skall betalas för att utföra hjältedådet.

ur "Modet att skapa" av Rollo May

Litteraturlistan:

"Flyga utan vingar" Mary D. Midkiff. Forum 2002

"Modet att leva" Rollo May Bonniers Bokförlag 1988

"Arketypiska mönster" Marie-Louise von Franz CJP 2002